Tiden springer inte iväg, den forcerar sig framåt så snabbt att jag inte ens märker vart dagarna tar vägen. Alfred är nu 11 veckor och jag förstår inte vart tiden försvinner. Vad vi gör? Knappt nånting men samtidigt så är dagarna fulltecknade.
Njuter, det gör iallafalla jag! Tycker det är helt fantastiskt att vara Mamma till detta underbara lilla knytte. Alfred är en väldigt nöjd liten kille, gillar att ligga i babygymmet eller sitta i babysittern och jollra. Men det allra bästa är att få ligga naken i badrummet och sparka med benen. När han är trött är Doris och Bittan just nu favoriterna, vad kan vara bättre än en rosa giraff och en snuttenyckelpiga med tillhörande löv?
Många har undrat över förlossingen. När vi varit överburna ett par dagar sattes vi igång den 6 februari kl 11.00, 17 dagar efter beräknat datum. Alfred föddes 12 timmar, ett skumbad och en epidural senare. Allt gick jättebra och det var jättehäftigt. Ja, det gjorde svinont men när allt var som värst tänkte jag ändå att det här kan jag göra igen och det var en häftig känsla. Conny var fantastisk och hjälpte mig att andas och jag tror det var därför jag kände att jag hade kontroll hela tiden. Vi andades hela tiden tillsammans och jag kännde inte att jag behövde lustgas eller bedövning och kanske var det så här i efterhand dumt att vänta så länge med epiduralen som jag gjorde. Klockan elva kom han iallafall vår Lillblom. Det allra sista var kämpigt och Alfred verkade vilja stanna därinne, hjärtljuden gick ner men det var jag inte medveten om och det kom in en extra barnmorska. Det räckte med att hon kom in genom dörren och de minskade hjärtljuden fick sin förklaring när han kom ut med navelsträngen runt halsen. Men det var ingen fara och Conny fick klippa navelsträngen.
Lillblom var ju den finaste vi nånsin sett och vi var helt tagna av stunden. När hen legat hos mig ett tag undrade barnmorskan och sköterskan om vi inte ville veta om det var en flicka eller pojke. Det hade vi helt glömt bort, det var inte viktigt. Barnmorskan berättade iallafall att det var en pojke eftersom hon kanske tyckte att vi borde veta det och jag upprepade detta för Conny sådär sjutton gånger:
- Conny, det är en pojke!
Som om det var en total överraskning och det mest fantastiska som kunde hända. Och så var det ju: Alfred Nils Emil Lindblom är det allra bästa på denna jord och vi förstår inte hur vi två kunde göra en så fantastisk liten kille!
